Linda Janssons

Jag har under en tid funderat på om jag ska gå ut med detta. För att slippa hitta på vita lögner varje gång jag möter någon så väljer jag att göra det offentligt. Det skrämmer skiten ur mig men tror att jag vinner mer på att säga som det är. Den10 juli fick jag besked av min läkare att jag fått bröstcancer. Hela mitt liv bara rasade mitt framför ögonen på mig. Jag som alltid varit rädd för att få cancer men ändå tänkt  "Det händer inte mig" satt nu inne hos doktorn och fick besked om att jag var drabbad.

 

Det är svårt att förstå hur det känns när man får ett sådant besked, speciellt för någon som aldrig varit i samma situation. Jag blev ledsen, rädd, upprörd, arg och så klart väldigt chockad. Dessa känslor har förföljt mig hela tiden och vägrar att släppa taget om mig. Men något jag blivit väldigt förundrad över är vilken styrka vi människor besitter. För hur ledsen och rädd jag än är över att drabbats så finns det en sådan styrka som tittar fram ibland. Även om det bara är för en stund är det otroligt skönt att bara ta på sig krigarutrustningen och känna "Det här klarar jag!"

 

För två veckor sedan startade min kamp mot cancer på riktigt. Jag är så ledsen för vetskapen om att min kropp har mottagit ett gift som bryter ner min kropp och gör mig sjuk. Jag är så ledsen för att jag kommer må så fruktansvärt dåligt av alla biverkningar. Jag är så ledsen för att jag kommer att tappa mitt långa hår.Jag är så ledsen för att jag inte vet hur den här kampen kommer att sluta. Jag är så ledsen för att jag drabbats av cancer.

 

Det finns mycket att vara ledsen för och tankarna och frågorna är oändliga. "Varför har jag drabbats av detta?" "Vad har jag gjort för fel?" "Jag och min familj som gått igenom så mycket och borde väl bli skonade."

Jag själv tycker att jag är en människa med stor empati för andra medmänniskor. Vill alltid se det bästa i alla och vill alltid alla väl. Jag som verkligen njuter av livet och har stora framtidsplaner. Älskar att leva och skrattar ofta. Varför drabbas jag? Jag vet egentligen att det inte har något att säga. Vem eller hur man är bryr cancern sig inte om. Den bara slår ner med sin aggressivitet och visar ingen nåd - inte till någon.

 

Någonstans i all elände blir man också väldigt tacksam. Jag har en fantastisk familj och underbara vänner. Jag är så tacksam för att jag träffat kärleken i mitt liv och att ha han vid min sida varje sekund gör mig trygg. Jag vet att jag har många som står vid min sida och kämpar mot detta tillsammans med mig. Jag visste redan innan att jag är lycklig lottad med massa fina vänner, nya som gamla, men vad ni betyder för mig går inte att sätta ord på. Ni är helt enkelt fantastiska! 

 

Jag har en lång och tuff resa framför mig men jag ska kämpa och fightas. Cancern är bara på besök i min kopp och absolut inte här för att stanna. Jag ska göra allt som står i min makt för att bli frisk igen. Vägen dit kommer inte att vara lätt men det är det enda mål jag har i sikte nu.