Linda Janssons

Det känns så overkligt att kunna skriva denna rubrik, blir nästan rörd. Tror inte någon kan föreställa sig hur mycket jag längtat efter denna dag. I onsdags fick jag min sista cytostatikabehandling. Min goa och fantastiska cytostatikasköterska drog efter avslutad behandling ur min Picc-Line (det är en slang som är insatt i min överarm och genom en ven vandrar hela vägen bort till hjärtat. Det är den jag fått cellgifter genom). Shit vad lång och bred den var. Tur jag inte visste det innan ;) Det kändes iallafall ingenting när hon drog ut den, det var verkligen en fröjd att bli av med den. Nu behöver jag inte åka till vårdcentralen varje vecka för att lägga om den, jag kan bada och röra mig helt fritt igen.

 

Vägen hit har varit lång och så klart väldigt jobbig men nu är jag snart igenom denna fas i min behandling. Jag har fortfarande en lång och tuff bit kvar men att veta att cellgifterna inte ska in i min kropp om tre veckor igen skänker mig så mycket glädje.

Håret har börjat växa. Absolut ingen hårväxt att skryta med men att se de där små fjunen som vill ut från min skalle är obeskrivligt. Snart är blodvärdena förhoppningsvis stabila för att våga sig ut bland civilisationen igen. 

 

Igår tog Erik sista sprutan i min mage (för immunförsvaret) och idag tog jag min sista kortisondos, jag har ätit 96 tabletter på tre dagar. Ikväll kommer biverkningarna som ett brev på posten men om ca 8-9 dagar så kommer jag vara tillbaka och då ska vi fira. Oj oj oj, nu blir jag rörd igen.