Linda Janssons

I mars satt jag hemma i min lägenhet i Oslo. Jag var nyopererad för endometrios på ena äggstocken. Jag hade svårt att röra mig och mina promenader den första veckan var några varv runt köksbordet. 

När jag fick veta att jag hade en cysta på ena äggstocken som var tvungen att opereras bort, kändes det som mitt liv rasade. Jag tyckte att det var det värsta som kunde hända och jag minns att Erik fick komma hem från jobbet den dagen för jag var så ledsen. Det jag inte visste då var att jag skulle komma att få ett annat besked som skulle vara mycket värre. Ett besked som VERKLIGEN skulle få mitt liv att rasa. 

 

Hursomhelst. Det var då jag upptäckte en knöl i min armhåla. Jag hade helt enkelt för mycket tid och satt framför TV:n och kliade mig i armhålan, japp det gjorde jag. Först blev jag rädd och började googla. Bröstcancer slog mig aldrig, för för mig satt bröstcancer i bröstet inte i armhålan.

Det första som kom upp när jag googlade "Knöl i armhålan" var BRÖSTCANCER. Visst var det läskigt men "jag hade ju inte cancer."

För att utesluta det ringde jag min läkare, jag fick tid snabbt och väl där sa han "Detta skulle jag absolut inte oroa mig för. Det var bara en svullen lymfkörtel och helt normalt. Den skulle försvinna av sig själv om någon vecka. I min ålder skulle jag absolut inte oroa mig för cancer."

Det beskedet gjorde mig så glad och livet började rulla på som vanligt igen. Jag återhämtade mig från operationen och kunde snart börja jobba igen. 

 

Tiden gick men knölen försvann inte. Av tidigare erfarenheter litar jag inte på läkare. De gör allt för många misstag och i min familj har dessa misstag kostat liv. Jag ville helt enkelt vara säker på att detta inte var något farligt och ville att en annan läkare skulle kolla på det. Att ha två oberoende läkare som kollat på det och säger samma sak kändes på något sätt mycket säkrare.

Sagt och gjort, jag sökte vård hemma i min hemstad Kristinehamn. Där sa läkaren samma sak men när jag sa att jag ändå var orolig för att jag har haft mycket cancer i familjen tyckte han att man skulle kolla med ultraljud på det. Om det är något jag lärt mig om sjukvården så är det att man måste överdriva. 

 

Efter någon vecka fick jag kallelsen för ultraljudsundersökningen. På plats fick jag träffa två läkare som skulle undersöka mig. Det sa precis det jag hade förväntat mig och det jag redan hört två gånger tidigare, "Det var bara en svullen lymfkörtel." Och jag hade tydligen fler svullna körtlar. Läkarna kände sig nöjda och klara men de var inte jag. Jag ifrågasatte varför man fick detta och var det kommer ifrån. De svarade att man får svullna lymfkörtlar om man haft en infektion någonstans. Jag svarade direkt och bestämt "Men jag har inte haft någon infektion!" Som jag nämnt tidigare så har jag inte något större förtroende för läkare. Man måste stå på sig för att bli ordentligt utredd. Dock kollade jag inte upp detta så här noga för att jag var orolig över att det var något farligt. Jag ville kolla detta ordentligt för att vara säker på att det INTE var något farlig. Tack vare att jag stod på mig och ifrågasatte så skickade de mig på mammografi.

 

Jag fick ändra tiden för mammografin då jag var i norge den utsatta tiden. Jag var inte stressad över det och fick en tid fem veckor senare då jag ändå var hemma på semester. Under tiden hittade jag en knöl i mitt högra bröst, samma sida som knölen i armhålan. Även den hittade jag av en slump. Jag råkade sätta tummen på den en solig bikinidag. Då blev jag faktiskt rädd, men eftersom vi människor är inpräntade med "det-händer-inte-mig-syndromet" dröjde det inte länge innan jag släppte oron för det. "Hade jag svullna lymfkörtlar i armhålan var det ju inte konstigt om jag fått en svullen lymfkörtel där också."

 

Nu kom dagen då jag skulle på min första mammografi någonsin. Jag hade hört att det skulle kännas som att bröstet ska spricka, så självklart var jag lite nervös över detta. 

Jag fick träffa en jättegullig sköterska, och vi skrattade lite åt alla positioner och vinklar som jag inte riktigt fattade och kunde stå still i. Jag berättade om min nyfunna knöl i bröstet och hon skulle försöka få en bra bild på den men eftersom den satt på sidan var den svår att få med.

Därför fick jag även där göra ett ultraljud för att få en bättre blick på vad det var. Tillslut var de två sköterskor och en läkare inne i rummet tillsammans med mig. De sa att de behöver göra en biopsi på knölen i bröstet. Inte ens då fattade jag att något var i görningen. Jag var bara glad att de tog detta på allvar. Jag fick lokalbedövning och sen köttade hon in något som såg ut som en stor stav i bröstet på mig. Sa att "Nu smäller det till lite" och ja det kan man säga att det gjorde. Konstig upplevelse som jag inte kan jämföra med något annat. Sen skulle hon "bara" göra detta två gånger till (!) 

 

När jag tänker tillbaka på den dagen så borde jag ha fattat. Jag borde ha förstått att de var oroliga för vad de hittat i mitt bröst. I dag förstår jag varför de var så gulliga och klappade mig på benet när de sa att jag skulle få träffa en jättebra läkare nästa vecka (då provsvaret skulle komma). När de kollade på mig med de där ögonen som säger "Lilla gumman, detta kommer att gå bra!" men det gjorde jag inte.

Jag vet inte om det var försvarsmekanismen i mig som blockerade allt eller om jag faktiskt bara inte fattade att något sånt skulle kunna hända mig.

Hursomhelst, nu var timglaset vänt. Nu börjande den sista tiden ticka innan verkligheten skulle komma ikapp mig. Sista tiden jag skulle leva precis som vem som helst. För det jag skulle få veta om en vecka kom verkligen att förändra hela mitt liv och förändra Linda för alltid.