Linda Janssons

Igår började jag min nästan sju veckor långa strålbehandling. Det gick bra men det var jobbigt psykiskt. Allt jag går igenom är så surrealistiskt! När jag låg på den smala britsen inne på strål kunde jag spegla mig själv i glaset på den stora strålmaskinen. Det gjorde så ont att se sig själv ligga där omringad av sköterskor som sprang in och ut ur rummet. En grön laserstråle som streckte sig genom hela rummet och med en överkropp fylld av tuschmarkeringarna som de hade som hjälpmedel för att strålningen skulle ske på exakt rätt ställe. Sex punkter skulle jag få sa de och det betyder att de strålar mig på sex olika ställen och vinklar runt bröstet. Tillslut var Erik tvungen att lämna rummet tillsammans med alla läkare och sköterskor. Kvar ligger jag, ensam. Nu var det bara jag och en jättemaskin som ska hjälpa mig att bli av med eventuella cancerceller som kan ligga och lura. Jag kämpade verkligen för att hålla tårarna tillbaka men denna gång gick det inte. Tårarna bara rann längs mina kinder och jag bet hårt i läppen för att inte den skulle darra. Jag ville inte att någon skulle se.

 

Idag fick jag min andra omgång och redan nu känner jag mig mer bekväm i denna behandlingsform mot denna jäkla sjukdom. Jag vet att biverkningarna kommer om ca två veckor men än så länge mår jag bra och det är det som räknas.