Livet blev inte som vi planerade
HONOM vid min sida i nöd och lust ♥
Imorgon ska jag på ett-års-kontrollen och det vänder (på något konstigt sätt) upp och ner på livet igen och jag är väldigt känslig. Det är inte för att jag är rädd att de ska hitta något på mammografin utan för att alla känslor från förra året kryper tillbaka. Därmed blir jag ledsen över allt jag och Erik har gått igenom det sista året.
Tänk alla gånger Erik har torkat mina tårar och försökt hålla tillbaka sina egna för att jag inte ska behöva se hur orolig han är. Alla nätter som vi legat vakna och försökt sortera tankar och rädslor. För att inte tala om alla gånger som dödsångesten tagit över så grovt att hela jag skakat som ett asplöv i fullkomlig panik med en blödande tunga som tänderna hackat sönder. När luften i strupen utvidgats så mycket att det känns som jag ska kvävas. Eller paniken som tar över hela mig när jag inser att det inte spelar någon roll vad jag gör så kan jag inte ändra mitt öde. Fast vänta nu, dessa dagar är inte över. De kommer kanske mer sällan men de dyker fortfarande upp. Min resa är verkligen inte över, den har bara börjat.
Bara för att jag ser frisk ut så finns det så mycket inom mig som inte ens den modigaste skulle våga möta.
Jag har väldigt svårt att acceptera mitt öde och allt vad det har bidragit till. Ofta är jag glad men det är nog bara för att jag är en sådan person som oftast är glad, det betyder inte att jag tar lätt på det jag är med om. Mitt liv har verkligen inte varit enkelt - tvärsom. Jag fick i tidig ålder lära mig att livet är fruktansvärt orättvist.
Jag önskar varje dag att jag aldrig behövt gå igenom detta och att jag kunde skona Erik från det. Herregud, det kan inte vara lätt att stå bredvid och se någon man älskar kämpa för sitt liv. Jag älskar Erik för allt han gjort och gör för mig. Han är den bästa jag har.
Varje dag brottas jag med rädslor för framtiden och sorgen över att behöva leva med alla biverkningar.
Förutom rädlsan över att bli sjuk igen så är alla hinder som sjukdomen bidragit till värst.
För att inte tala om hur mycket jag hatar Tamoxifen som jag måste ta varje dag. Tamoxifen tar bort det kvinnliga hormonet östrogen som min tumör livnärde sig på. Förutom att det sätter mig i klimakteriet med värmevallningar och humörsvängningar så gör det mig så fruktansvärt stel och öm i lederna. En av de vanligaste biverkningarna är Livmoderscancer - 1 av 100 får det. Det är inte ok!
5% av alla som får bröstcancer är under 30. Jag är en av de 5 procenten så jag tar ingenting för givet längre. Allt kan hända! Herregud, jag kommer få fightas varje dag, så länge jag lever, för den här resan har inget slut...
Det gör ont att läsa om vad du fått och får gå igenom. Tänker mycket på dig. Varma kramar