I sjukdomens händer

 
Jag har haft det ganska jobbigt nu ett tag. Det är lite saker som hänt som jag inte velat berätta om här. Det är nämligen så att jag hittade en knöl i ljumsken bara några dagarna innan vi skulle flyga till New York. Paniken som detta medför kan bara en person som själv upptäckt en knöl (som visat sig vara allt annat än god) förstå.
 
Hursomhelst, igår fick jag iallafall det mest positiva besked - Det var inget farligt! :D
Jag var nämligen inne på MR-röntgen för någon vecka sedan och då röntgade man hela magen och nedre buken. Underbart att få ett kvitto på att jag inte har något avvikande i den regionen. Speciellt när jag nyss fått träffa en läkare som slängde kommentarer som "Du hade en väldigt elak tumör och det är stor risk att det kommer tillbaka." Hur kan man säga så? Jag vet det och jag försöker att stänga dessa rädslor och tankar ute, varje jävla dag!
Jag blev så ställd av hennes bitska kommentar och hennes snäsiga attityd så jag bara log och försökte mildra allt en aning och sa "Jo men visst är det de första två åren som det är störst riks för återfall?" Hon svarar lika kallt "Nej det skulle jag ingte vilja säga. Det kan dyka upp närsomhelst och vart som helst i kroppen." Alltså jag blir så arg, trött och ledsen. Hur kan man vara såhär mot en patient? Speciellt en som drabbats av en dödlig sjukdom som vet att det alltid finns en risk att man inte överlever.
Egentligen gillar jag uppriktighet men man kan säga allt på så många olika sätt. Sen blir jag också förvirrad för jag har tidigare fått stor positiv feedback. Vem ska man lyssna på?
 
Jag grät när vi lämnade detta möte. Jag blev så himla ledsen och hon visade ingen empati alls. Tur att jag hade min fina barndomsvän Linnéa med mig som kramade om mig hårt i sjukhuskorridoren medans kroppen skakade av smärta.
 
Ja ja, nu ska jag försöka att släppa det, det som sker det sker ändå. Det är ingen idé att gå och vara ledsen för sånt som kanske händer i framtiden. Det är inte lätt kan jag lova men jag måste försöka för att få en så bra tid som möjligt här på jorden, ibland är det bara så jäkla svårt!
 
Maggie Bergius

Så skönt med detta besked! Ja, endel människor som jobbar i vården borde göra något annat. Men de flesta jag har träffat är fantastiska:) Hoppas du kan känna dig trygg med beskedet och släppa detta. Vilka fina bilder på dig förresten- Klänningen är supersnygg!

Svar: Ja det är så tråkigt när man möter en sån som är helt oförstående. Jag begär inte mycket men så där får man ju bara inte vara i en sådan position.Tack snälla du! <3
Linda Jansson

Anonym

Vilken hjärtlös människa! Hur kan man vara på det viset när man arbetar med personer som är under svår stress och som kämpar för att parera mellan sjukdomar. Undvik henne om du kan.
Förstår att du blev stressad gällande knölen. Vad skönt att veta att det inte var något farligt.
Du ser fantastisk ut på bilden!
Kram Annika

Svar: Ja eller hur! Jag blir lika förvånad jag med, varje gång. Önskar att jag nästa gång (om det händer igen) har lite skinn på näsan och vågar säga ifrån direkt. Sätta dem på plats helt enkelt!Tack Annika<3
Linda Jansson

Caroline

Har fått precis samma kommentar o kunde inte sagt det bättre själv att det är klart som fan vi vet att det finns en risk men dem tankarna skulle förgöra oss om vi tänkte så hela livet!
Detta va som tur var inte min onkologläkare (som är en ängel!) utan en inhoppare vid ett återbesök, jag sa att jag inte behöver höra allt det här igen , tackade för mötet och att proverna såg bra ut och sa att jag måste hinna med ett tåg. Hon hann inte ens stoppa mig innan jag var ute. Har varken tid eller lust att lägga energi på sådana människor...
Sedan finns det ju många närstående som inte själva suttit i vår sits och lätt slänger ut sig korkade kommentarer men man får ta dem med en nypa salt , det är ju trots allt vi som har facit på vår sjukdom och behandling 😊👏🏼

Svar: Bra gjort! Önskar så att jag också hade reagerat direkt. Hon som sa så till mig var också en "inhoppare".Stor kram till dig!
Linda Jansson

Janet

Massor med kramar till dig fina Linda❤️ Fick ont i magen när jag började läsa men så underbart att det inte var nåt 🙏
Kram och ha en underbar dag ❤️

Svar: Tack snälla fina du! Verkligen, tack🙏 Jag hoppas du mår bra!❤️
Linda Jansson

Emma Olsson Thorell

Du är så modig som skriver om det här ämnet. Alltså, mod är väl relativt och personligt, men jag vågar knappt skriva om min ångest, så jag tycker du är modig. Jag skrev lite på årsdagen av min pappas bortgång (bukspottkörtelcancer) och... ja, jag tycker det är svårt att veta vad en vill säga egentligen. Tack för en fin blogg iaf. Följer dig på Bloglovin!

Svar: Tusen tack för de värmande orden❤️
Linda Jansson