Linda Janssons

Den första veckan efter beskedet måste ha varit de värsta dagarna i mitt liv. Jag grät nästan hela tiden och önskade så att detta inte skulle vara sant. Jag minns varje morgon jag vaknade och för en hundradels sekund hade jag glömt bort allt. Jag vaknade upp i sängen och allt kändes precis som vanligt. Snabbare än jag hann blinka hög det till i magen, ångesten och verkligheten kom tillbaka blixtsnabbt. Jag hade ångest hela tiden. Ett tryck över bröstet som vägrade att släppa taget. Det enda som hjälpte var att sova men det inte värt det för det blev så jobbigt när jag vaknade och livet kom ikapp mig igen.

 

Den dagen jag fick beskedet berättade jag för min närmsta familj. Jag och Erik åkte runt hela eftermiddagen/kvällen och berättade. Jag kände mig som djävulen själv som förstörde tillvaron för mina nära och kära. Pappa var helt klart jobbigaste att berätta för. Finns väl ingen förälder som önskar att få ett sådant besked av sin dotter och det finns ingen dotter som önskar att ge ett sådant besked till sin far. Jag minns hur jag räknade ner minutrarna innan jag skulle möta pappa och hur jag skakade i hela kroppen när jag såg han.

 

Sen gick det ett par dagar innan jag kände mig redo att fortsätta berätta för mina närmsta vänner. För mig var det väldigt viktigt att få berätta själv. Att få möta personen och få berätta allt från början till slut. Jag tror att den metod har hjälpt mig massor. Det blev som terapisamtal och för varje gång jag berättade kändes det lite lättare. Det kändes som att jag lämna lite smärta hos varje person och jag blev starkare av det.

Jag fick sätta ord på mina känslor, älta samma sak flera gånger om, möta massa olika reaktioner och kanske viktigast av allt, så fick jag massa kärlek. Jag bestämde ganska tidigt att jag inte ville att någon utomstående skulle få veta något. Jag ville inte bli ihopkopplad med "hon som har cancer." Nu i efterhand kan jag inte riktigt förstå varför men jag tror att jag av någon anledning kände skam, jag skämdes. Jag vet, det är jättekonstigt och det finns ingen logik i det överhuvudtaget.

 

Den första tiden kunde jag inte umgås med någon förutom Erik. Jag klarade inte ens av vetskapen av att alla andras liv rullade på som vanligt, medans mitt tagit en oväntad vändning och hamnat i något konstigt paus-läge. Erik var den enda som förstod på riktigt allt jag gick igenom. Han var den enda som kunde skoja med mig eller prata med mig om något annat. Det var helt ok för han levde ju samma liv som mig. Det här är något som drabbade oss båda, bara det att jag tar all den fysiska smärtan. Det psykiska är minst lika jobbigt för oss båda. Ibland tror jag att det är lättare att vara den som är sjuk än den som står bredvid.

 

Tillslut hade en vecka passerat och vi skulle äntligen på återbesök på Bröstcenter i Karlstad. Jag hade ett stort papper med mig där jag och Erik hade skrivit ner alla frågor som poppat upp, inga frågor var för dumma för att ställas. Vi skulle också få veta mer om allt som skulle göras innan jag kunde starta min behandling.

 

Precis som jag trodde hade cancern spridit sig till lymfkörteln i armhålan. Det beskedet var inte så oväntat och därför tog vi det ganska bra. Dock kom det upp tankar som, "Hur länge har jag gått med det här egentligen?" Det var ju trotts allt dottertumören jag upptäckte först och det var ju fyra månader sen. "Har jag gått med detta ovetande i flera år?" Svar på det kommer jag aldrig att få. Jag vet i alla fall att vi hittade det i tillräckligt god tid eftersom jag inte hade några känningar av min cancer.

Vi fick också veta att kommande vecka skulle jag på två olika röntgen för att utreda om cancern hade spridit sig ännu mer. Vi skulle också till Linköping för att få starta en hormonbehandling för att frysa in ägg. Det var nu heltidsjobbet startade, så kändes det verkligen. Att bli sjuk är verkligen inte lätt!