En framtid utan barn?
Tack för otroligt fin respons på mitt förra inlägg, bloggen blev lite mer levande helt plötsligt :)
Det är hursomhelst väldigt tråkigt att det ska behöva vara så här men jag vill tro att majoriteten av oss inte är sådana och jag har faktiskt vänner som bryr sig och stöttar mig också.
Det var någon av er som undrade angående det här med barn och den biten ser tyvärr inte så ljus ut för mig/oss. Jag går nämligen på mediciner (Zoladex och Tamoxifen) som bidrar till en så kallad kemisk sterilisering. Dock tillfällig, iallafall så länge jag tar de läkemedlen. Men läkarna vill att jag fortsätter i minst tio år och då blir det inga barn för mig...
Sen ska man inte glömma att jag hade en hormonberoende cancertumör och pga det så kan det öka mina risker att få cancer igen eller i värsta fall ett återfall vid en graviditet. Det där är dock olika läran och jag får olika svar från läkare till läkare som jag har varit i kontakt med angående detta. En del säger att det är som att hälla bensin på en öppen eld. Andra säger att det kan vara skyddande att bli gravid efter hormonberoende bröstcancer. Men vem ska man lyssna på, det är ju för guds skull mitt liv jag sätter som insatts. Det finns så lite forskning på detta också då vi är väldigt få som drabbas av denna sjukdom i så ung ålder. Jag menar, de flesta har redan barn och kanske till och med barnbarn när man insjuknar i bröstcancer.
Detta är så klart något som är väldigt jobbigt för mig (som så himla mycket annat i mitt liv) och något jag faktiskt sliter med dagligen. Jag vill verkligen ha barn, vi försökte till och med bli gravida när jag fick mitt cancerbesked. Vi har iallafall plockat ut och fryst in ägg. Så de tre små befruktade äggen som vi lyckades få ut innan cellgiftstarten är i så fall vårat enda hopp. Idag vet jag inte om vi någonsin kommer våga prova eller ej. Önskar bara att det fanns ett enkelt svar på allt ihop.
