I sjukdomens händer
Hursomhelst, igår fick jag iallafall det mest positiva besked - Det var inget farligt! :D
Jag var nämligen inne på MR-röntgen för någon vecka sedan och då röntgade man hela magen och nedre buken. Underbart att få ett kvitto på att jag inte har något avvikande i den regionen. Speciellt när jag nyss fått träffa en läkare som slängde kommentarer som "Du hade en väldigt elak tumör och det är stor risk att det kommer tillbaka." Hur kan man säga så? Jag vet det och jag försöker att stänga dessa rädslor och tankar ute, varje jävla dag!
Jag blev så ställd av hennes bitska kommentar och hennes snäsiga attityd så jag bara log och försökte mildra allt en aning och sa "Jo men visst är det de första två åren som det är störst riks för återfall?" Hon svarar lika kallt "Nej det skulle jag ingte vilja säga. Det kan dyka upp närsomhelst och vart som helst i kroppen." Alltså jag blir så arg, trött och ledsen. Hur kan man vara såhär mot en patient? Speciellt en som drabbats av en dödlig sjukdom som vet att det alltid finns en risk att man inte överlever.
Egentligen gillar jag uppriktighet men man kan säga allt på så många olika sätt. Sen blir jag också förvirrad för jag har tidigare fått stor positiv feedback. Vem ska man lyssna på?
Jag grät när vi lämnade detta möte. Jag blev så himla ledsen och hon visade ingen empati alls. Tur att jag hade min fina barndomsvän Linnéa med mig som kramade om mig hårt i sjukhuskorridoren medans kroppen skakade av smärta.
Ja ja, nu ska jag försöka att släppa det, det som sker det sker ändå. Det är ingen idé att gå och vara ledsen för sånt som kanske händer i framtiden. Det är inte lätt kan jag lova men jag måste försöka för att få en så bra tid som möjligt här på jorden, ibland är det bara så jäkla svårt!
