Linda Janssons

Fredagen den 10:e juli 2015 kommer alltid att vara ett speciellt datum för mig. Det är dagen som kom att förändra hela mitt liv. Jag kommer alltid att vara Linda men nu med en helt ny syn på livet, mycket visare och med helt andra värderingar.

 

Vi hade fått en tid på förmiddagen på Bröstcenter i Karlstad. Solen sken, vi hade semester och planerat att åka till Eriks bror i Malmö direkt efter läkarbesöket. Livet var på topp kan man säga.

Bimbo var extra go den morgonen. Vi låg och myste länge i sängen alla tre innan vi gick upp. Jag minns att jag tänkte "Vad jag än får för besked i dag så har jag i alla fall haft världens bästa morgon."

Som jag nämnt tidigare så trodde jag faktiskt inte att knölen i mitt bröst var något farligt men självklart snuddade jag vid tanken ibland, att det kunde vara cancer.

Resan till Karlstad var som vilken bilresa som helst. Jag spelade min favoritmusik, sjöng och dansade sådär löjligt som man bara kan göra i bilen där man knappt kan röra sig. 

 

Väl inne i väntrummet såg jag massa broschyrer om cancer, bröstcancer, anhörig-broschyrer osv. Det fick mig att fundera över människor som får sådana besked och hur hemskt det måste vara.

Tillslut kom en gullig sköterska fram och tittade lite frågande på mig "Linda?" Jag sken upp som en sol och tog hennes hand för att presentera mig. Hon visade oss till ett litet rum och sa "Jag och doktorn kommer in till er strax." Här började det ringa klockor i mitt huvud. Så fort hon stängt dörren efter sig blev jag stressad och upprörd. Jag sa till Erik "Varför ska hon med in? Det räcker väl med doktorn, varför ska de vara två? Nu är det ju något Erik!" 

Han försökte lugna mig och vi hann inte prata speciellt länge tills doktorn och sköterskan kommer in till oss.

 

Doktorn ber mig att berätta hur jag hittade knölen och medans jag pratar inser jag att jag inte hinner tänka så mycket utan försökte koncentrera mig på att säga rätt saker till han. Men när jag pratat klart och ser sköterskans tårfyllda ögon och doktorn som lägger ifrån sig papprena på bordet och knäpper händerna framför sig, då vet jag.

Det bara suger till i magen på mig och det gick som en ström från tårna hela vägen upp till huvudet. Sen hör jag han säga, "Tyvärr har vi dåliga nyheter. Knölen i ditt bröst är cancer, du har fått bröstcancer Linda." 

Jag kunde inte tro mina öron. "Va?" "Har JAG cancer?"  "Varför jag?" "Varför nu?" "Vi skulle ju gifta oss och skaffa barn!" "Det kan inte vara sant!" Jag minns hur jag slår händerna för ansiktet och tårarna bara strömmar ner över mina kinder. Jag känner att jag fullkomligt tappar kontrollen över mitt liv.

Jag tittar på Erik och försöker förstå om det jag hört faktiskt är sant. "Sa han det jag tror att han sa?" Men jag behöver inte se länge på Erik för att förstå att det är sant. Då kom jag att tänka på pappa och jag hör mig själv säga "Vad ska pappa säga?" Ja tänker på att han har haft cancer vid sin sida och gått igenom detta så många gånger och det har aldrig slutat väl. Hur ska han klara av detta? Hur ska han klara av vetskapen om att hans yngsta dotter nu fått cancer?

 

Jag hör inte längre vad de säger. De bara snurrar i mitt huvud. "Är det så här det känns att få ett cancerbesked?" Jag har föreställt mig det så många gånger och nu vet jag att jag inte har haft en aning om hur det känns. Jag dras ut ur minna tankar när jag hör att jag kommer att få cellgifter, att jag kommer att tappa mitt hår och att jag kommer att bli opererad. "Jag skiter i bröstet men inte mitt hår! NEEJ!!! Jag vill VERKLIGEN INTE tappa mitt hår!!!!"

 

Som att det inte räckte får vi också veta att mina chanser att kunna få barn naturligt efter en cellgiftsbehandling inte var speciellt stora. Oftast lägger äggstockarna av helt under behandlingstiden och chansen att allt blir normalt igen efter avslutat behandling är inte stora. De rekommenderade att vi skulle starta en hormonbehandling för att plocka ut ägg och frysa in dem. För första gången i mitt liv svor jag över mig själv, för att jag velat vänta så länge med att skaffa barn. Nu kanske det var försent!

 

Efter en stund säger de att de vill ta ett prov på knölen i min armhåla, för att utesluta spridning till lymfkörtlarna. Jag vet att jag kände "Gör vad faan ni vill med mig!" Det kändes som att jag inte ägde min egen kropp längre. Flera panikångestattacker senare ville jag bara ut där ifrån. Jag ville hem!

Medans Erik sprang till parkeringsautomaten klev jag in i bilen och blev ensam för första gången. Jag bara skrek rakt ut, flera gånger, VERKLIGEN GALLSKREK! Jag kände hur paniken började blossa upp igen och försökte lugna mig. Erik kom in i bilen och där satt vi och kramades länge. Jag minns hur trygg han kändes. Han sa "Det här ska vi klara Linda!" "Det här ska vi klara tillsammans, du och jag!"

 

Den eftermiddagen måste ha varit en av de värsta i hela mitt liv. Dödsångest och rädd för framtiden. Detta var så främmande känslor för mig. Jag är alltid glad och försöker vara positiv. Men i detta helvete som vi nu gick igenom klarade jag verkligen inte att tänka positivt. Jag önskade att det fanns ett piller som gjorde att jag somnade och att jag skulle vakna igen när allt detta var över. Jag önskade till och med att jag aldrig sökt hjälp och att jag fortfarande skulle ha varit ovetande. Min kropp och hjärna spelade mig många spratt.

Jag ville gömma mig. Jag ville inte att någon skulle se mig. Jag ville tabort min facebook och instagram, radera bloggen och försvinna...