Linda Janssons

 

Faan, det är inte bra för mig att vara ensam. Jag får för mycket tid att tänka och då förvärras oron och massa känslor väller över mig. Ni som följt min resa här på bloggen har nog lagt märket till att jag försöker leva som vanligt, som innan jag fick mitt cancerbesked. Ibland vet jag inte varför, vem försöker jag lura? Jag menar, livet är inte som innan, det kommer förmodligen aldrig att bli det heller. Jag har verkligen svårt att acceptera det!

 

Jag önskar att någon kunde säga att jag är frisk, att cancern är helt borta och att den aldrig kommer tillbaka. Jag är så trött på att ha den här klumpen i bröstet varje dag. Att gå och bära på den här jäkla oron precis hela tiden. Att ständigt känna efter om jag har någon knöl eller smärta i kroppen som kan vara ett tecken på återfall. För att inte tala om när jag faktiskt känner något, då blir jag hysterisk rädd och tänker att nu är det kört!

 

Jag ser inget fel med att försöka leva på som vanligt, tvärtom, det är förmodligen det bästa jag kan göra. Men det känns som att jag lever i en bubbla, i ett ingemansland. Dock tror jag att det är nödvändigt för att orka.

Jag upplever också att ingen tar ansvar för mig längre. Nu när man är "färdigbehandlad" hamnar man liksom utanför systemet. Det är så jäkla viktigt att få känna sig trygg, ja, så trygg man kan iallafall.

 

Nej, idag är en riktig skitdag, känner mig ensamast i hela världen! Imorgon ska jag iallafall till jobbet, då hoppas jag på en bättre dag.