Linda Janssons

Något som jag tänkt på många gånger är att det pratas väldigt lite om hur man mår efter en cancerbehandling. När livet på något sätt ska återgå till det normala och omgivningen drar sig tillbaka. När det börjar ställas krav på en igen och man inte längre har samma rätt att älta eller känna det man faktiskt gått igenom. Rädslan och vetskapen om att den närsomhelst kan komma tillbaka och bryta upp livet igen är fruktansvärd. Jag känner att jag inte vågar släppa taget och bli riktigt lycklig igen, jag vågar helt enkelt inte. För då skulle ett återfall dra med sig så mycket mer än om jag varit förberedd. All tid efter mitt cancerbesked känns som lånad. Att min tid jag har kvar här på jorden är väldigt skör och kan närsomhelst ryckas ifrån mig.

 

Jag har skrivit lite om detta förut men det är värt att nämnas igen. Under behandlingstiden är man väldigt fokuserad på att klara av uppgiften man fått. Att klara av alla behandlingar och att tackla alla livsomvälvande besked man får gång på gång blir den viktigaste uppgift man har. Jag kan bara prata för mig själv men tror många kan skriva under på att man tar en dag i taget och blickar inte så långt fram. Jag har haft turen att min behandling gett bra resultat men det minskar inte min riska för att få tillbaka cancern. Inte heller min räddsla för det. Det minskar heller inte min traumatiska upplevelse som ett cancerbesked lämnar efter sig - du lever ju under dödshot. Många tänker säkert "Nu är Linda frisk, det gick ju så bra för henne, guuuud vad skönt!" Riktigt så lätt är det inte, inte för mig iallafall. 

 

Jag har tackvare min blogg och instagram fått kontakt med många som är i samma situation som mig och jag kan med handen på hjärtat säga att alla säger samma sak. Det är efter behandlingstiden som kampen börjar - på riktigt! Alla är också överrens om att all oro kom som ett brev på posten när man närmar sig slutet av behandlingen. Något som kanske är ännu viktigare är att jag har förstått att man faktiskt kan fortsätta leva efter detta. Livet blir annorlunda men det behöver inte betyda att det blir till det sämre, inte på alla plan iallafall. Jag vill verkligen göra mitt liv värt att leva men jag tar en dag i taget. Min resa räknas precis som alla andras där ute ♥