Linda Janssons

Herregud, jag är så trött och sliten! Jag har börjat jobba mer denna vecka och det känns i hela kroppen kan jag lova. Jag klarar inte av att ta det lugnt på jobbet. Jag vill så mycket och fattar inte (för ens efteråt) att kroppen inte orkar lika mycket som förr. Sen beror det nog också på att dagarna blir så långa när jag pendlar fram och tillbaka till

jobbet men jag vänjer mig nog.

 

Igår hade jag en sådan där skitdag efter jobbet och fick verkligen smaka på pendlingens baksida. Trikken var sen och vanligtvis har jag 10 minuter på mig från trikkstoppet vid Järnbanetorget in till Oslo S, där mitt tåg går från. Det är hur lugnt som helst. Men som sagt trikken var försenad så jag hade en minut på mig. Det var en hel timma till nästa tåg skulle gå så jag ville verkligen hinna med detta. Jag sprang och sprang, ramlade i rulltrappan och hörde "Åhh!" och "Oj!" bakom mig. Shit, det gjorde ont men jag fortsatte att springa. Då av någon konstig anledning flyger min mobil ur handen på mig och rakt ner i golvet. Då gav jag upp, det var liksom inte värt det... Väl framme vid avgångstavlan ser jag att mitt tåg står kvar. Jag får hoppet tillbaka och börjar småspringa ner i perongen. "Herregud, jag hinner!" Tåget står där och jag börjar springa igen. Framme vid tåget tycker på dörröppnarknappen (eller vad det heter) men dörren går inte upp. Jag trycker igen och igen, springer fram till nästa dörr och trycker på den också, inget händer. Sen åker tåget... Kvar stod jag med andan i halsen, en värkande kropp och sönderslagna knän. Då tyckte jag faktiskt synd om mig själv.